För dryga veckan sedan var vi i Motala på Kristians mammas, Gunillas, begravning. Tanken slog mig då vi lämande Motala att det är en ny tid och en era som börjat i och med detta. För 10 år sedan 1999 begravdes min farfar i Tämta kyrka, han var då den siste av min far- och morföräldrar som dött. Nog dog farfar i och för sig av en olycka, men faktum kvarstår att i och med hans bortgång så försvann den generationen i familjen. Nu 10 år senare begravdes den första av nästa generation. Den generation som slikjer oss från att vara den äldsta generationen. Då kännde jag att nu är man verkligen mitt i livet, även om jag själv inte känner mig "medelålders" på något vis.
Tror aldrig att jag tänkt så här tidigare - livet lever ju liksom bara på - särskilt med tanke på att Martin och Max är så små ännu.
I går kväll avled även min systers svärmor, Herta. Pratade med min pappa idag - han hade bestämt sig för att leva tills han blev 94 så honom får vi dras med ett tag till. Jag tror att även min farfar levt idag då dryga 90 år om nu inte olyckan tagit hans liv.
Så vad vet vi egentligen om framtiden och livet, det enda vi vet är att vi lever här och nu och bör ta vara på det på bästa sätt - och detta låter som klyscha då man säger det, men ibland så kommer det närmare och då inser man att så är det ju faktiskt.
Så njut och lev!
Kram Lille-Mor
