Vemod

Sakta men säkert blir köket klart, idag har vi satt upp köksfläkt, oljat bänkskivan, sattupp en gammal skomakarlampa över köksbordet. Lika sakta men säkert eller som det känns just nu alldeles för fort lämnar sommarinvånarna Glivarp. Förra helgen hade "ungdomarna" sista kvällen med gänget i Bergströms växthus, taco och sedan cyklades det ner till Skillinge för dopp i havet. Under veckan som sedan gått har det varit lite lugnare och lite tystare. Idag lämnade Matilda Glivarp för att åka hem och jobba i Borås, Ebba åkte hem till Stockholm och i slutet på vekcan ber sig de flesta av "småbarnen" av både mot väster och öster. Varför redan, sommaren har ju precis börjat...vi har ju precis kommit hit? Eller är det bara jag som inte hängt med?

Martin fick tårar i ögonen då jag hämtade honom hos grannkillarna i kväll - Det är ju sommarlov mamma! Ja älskling det är sommarlov, men kl är 9 och det är kväll. Ni kan leka imorgon igen! Fast snart kan de inte leka i morgon igen...inte på 11 månader - men sedan kan de leka varenda kväll en hel sommar igen:-)

Men just nu känns det tungt och tomt - de små husen ser övergivna ut i sensommarkvällens ljus och några regndroppar faller ner på os då vi går över vägen hem!

Jag vill ha mer tid och mer sommar!!! Kan någon fixa det, tack?

Ibland undrar jag varför både en och två gånger!!

Idag bestämde vi att det var stranden med sol och bad som skulle prioriteras om det var väder för detta. Alla inklusive barn på 5, 8 och 16 tyckte att det var en bra idé. Ändå så krävs det en hel mängd med tålamod och ännu mera tålamod för att genomföra det till synes enkla - att transportera sig de 5 km till Borrby strand! Först ska alla badbyxor och handdukar med...barnen får gärna ha kläder på sig innan vi åker också. Idag bestämde sig Max för att långärmad sweetshirt med krage var det bästa valt, så när vi andra anlände stranden med sollinne, shorts , strandklänning kom han i vadlånga shorts och sweetshirt med dragkedjan uppdragen till hakan!

Väl på stranden så är det platsen som ska väljas, filten bres ut i solriktningen och lekpåsen ställas ut. Om ni varit på de skånska sandstränderna någon gång så vet ni att sanden där flyger väldigt lätt, alltså bör barnen med lekpåse placeras på behörigt avstånd från oss och övriga strandanvändare...ändå är snart allt inklusive min kaffekopp fylld med just SAND! De få gånger vi inte har lekpåsen med, blir det ett liv om det, idag frågade vi lite diskret varför de inte använde grejerna i den? Va? Fatta - två killar på 5 och 8 år som skall bygga sandslott håller på exakt 3 minuter för att sedan påstå att det är det finaste sandslott de byggt! Havet var för kallt och snart låg alla och läste på filten, det är väl jättemysigt med 5 pers på en filt med var sin bok, inte mig emot - men varför kan vi inte då stanna hemma i trädgården, varför vara osams om allt från badbyxor, fikabröd till parkeringsplatsen när vi kunnat ligga på gräsmattan hemma och läsa ihop! I morgon blir det filt ut på gräsmattan - jag tar med kaffemuggen också och då kommer det förhoppningsvis inte knastra mellan tänderna då jag dricker det ihop med min bok :-)

Oroar mig

Hunden fick en lång promenad nu på eftermiddagen/kvällen. Jag umgås med lärare stor del av min yrkesverksamma tid under veckan och med facit i hand så är jag orolig. Det finns som inom alla yrken en stor spridning på kompetens och förmåga att utöva sitt yrke. Jag är medveten om att jag är kontroversiell i en hel del situationer som lärare och coach mm, men en sak har jag och det är tron på dem jag jobbar med och viljan att förändra. Viljan att hjälpa dem förändra för dem vi jobbar med från någonting till någonting. Det som oroar mig är just oviljan att se behov och oviljan att förstå. Vi har mängder med ungdomar som behöver oss och som faktiskt förlitar sig på oss då de ger oss förtroendet att vi faktiskt får vara en del av deras liv och den guiden på vägen, även om det inte alltid är självvalt, så släpps vi in förr eller senare.

Tar vi vara på detta förtroendet som vi får? Gör vi det vi kan? Gör vi rätt saker? Vad är rätt saker och vem bedömmer om vi gör rätt eller inte?

Framförallt - vem ska ta hand om min Max? Vem ska guida honom genom skolan och se hans behov och framförallt , vem ska se hans otroliga potential som han har i rätt miljö? Med tanke på alla dessa ursäkta inkompetenta lärare som jag mött denna vecka så oroar jag mig till tårar för honom...