Hunden fick en lång promenad nu på eftermiddagen/kvällen. Jag umgås med lärare stor del av min yrkesverksamma tid under veckan och med facit i hand så är jag orolig. Det finns som inom alla yrken en stor spridning på kompetens och förmåga att utöva sitt yrke. Jag är medveten om att jag är kontroversiell i en hel del situationer som lärare och coach mm, men en sak har jag och det är tron på dem jag jobbar med och viljan att förändra. Viljan att hjälpa dem förändra för dem vi jobbar med från någonting till någonting. Det som oroar mig är just oviljan att se behov och oviljan att förstå. Vi har mängder med ungdomar som behöver oss och som faktiskt förlitar sig på oss då de ger oss förtroendet att vi faktiskt får vara en del av deras liv och den guiden på vägen, även om det inte alltid är självvalt, så släpps vi in förr eller senare.
Tar vi vara på detta förtroendet som vi får? Gör vi det vi kan? Gör vi rätt saker? Vad är rätt saker och vem bedömmer om vi gör rätt eller inte?
Framförallt - vem ska ta hand om min Max? Vem ska guida honom genom skolan och se hans behov och framförallt , vem ska se hans otroliga potential som han har i rätt miljö? Med tanke på alla dessa ursäkta inkompetenta lärare som jag mött denna vecka så oroar jag mig till tårar för honom...
