Fick jag göra i veckan. Egentligen har jag nog börjat omvärdera denna kvinnliga skribent tidigare, men delar av den litteratur som hon skrivit har gjort det svårt för mig. Men nu så känner jag mig hemma i den krönika som jag läste i veckan . Så just utifrån den så har jag omvärderat henne! För vem vill inte vara som hon - jag känner att det vill jag - våga säga precis det där man vill, göra det man vill och framförallt vara sin egen.
Hon skriver i krönikan; citat " Jag har den svenska kommunala skolan att tacka för att jag blev egenföretagare. Att tvingas lyda oinspirerade lärare i tolv år har gjort att jag sen dess vägrar ha en chef som bestämmer över mig." Tyvärr kan inte jag leva på att skriva krönikor, så jag får trots ungefär samma inställning leva på att vara lärare. Förhoppningsvis är jag inte en oinspirerad lärare utan lyckas sprida lite av min entusiasm för mina ämnen vidare till eleverna. Min klassföreståndare har sagt till min mor några år efter det att jag lämnat grundskolan att Lille-Mor var en av de jobbigaste eleverna hon hade haft, men jag gillade henne. Idag gillar jag de elver som är som jag - de som ifrågasätter varför de ska kunna det som vi lärare presenterar för dem. Att få tänka ett varv till i just de banorna gör att man kankse inte har lektioner av slentrian utan faktiskt funderar över vad det är som är viktigt för eleverna, inte för mig som lärare.
Vi har också idag haft en KASAM eftermiddag på skolan. Vi lärare ska jobba med vårt kasam på vår arbetsplats. Jag konsaterade efter 2 timmar att mitt kasam är min familj och mina barn och kankse inte jobbet i först hand. Känns sunt! Sedan var diskussioner om relationer - vilka underbart jämfördes med gummiband. Jag har massor med gummiband i olika färger som förbinder mig med människor i min omgivning, men jag har ingen konserveringsring till någon på min arbetsplats...Måste man det? Konserveringsringarna finns där och de är mina och jag vet att de kan töjjas mycket långt - men inte vill jag ha den sortens relation med någon på jobbet!?
Om jag nu ska påstå mig ha ett gummiband med några så är det faktiskt med eleverna och inte med mina kollegor. Lovar filosifera vidare om detta...
Åter till den svenska skolans uppfostran av elever och här vill jag avsluta med ytterligare ett citat av min krönikör " Rälsenbarnen är fyllda av tillförsikt, lust att lära och beredda att möta de samhälle de ska leva i som "tågluffare" istället för "charterresenärer". Visst är det underbart och detta har jag levt med hela veckan nu - det är tågluffare vi ska få dem att bli - inte charterresenärer, både hemma och i skolan! Så försök inte forma mina barn och framförallt låt mig som mamma stötta dem på mitt sätt utan att dömma och fördömma. För om jag går ut och skäller på grannarna i pyjamas så idiotförklaras jag ( men jag gör det - fråga min generade familj) medan krönikören gör det och folk bara konstaterar - det är ju hon så det är väl inget konstigt med det. Så nu tänker jag vara tågluffare och jag tänker fortsätta att forma mina tågluffare både hemma och på jobbet. Stämmer bra överens med den svenska skolans värderinga om att uppfostra medborgar och fritt tänkande indivder. Drar mig till minnes en episod här hemma strax innan semestern i skärgården i somras. Kristian säger något i stil med att det löser du så bra och det planerar du så bra, varför ska jag göra det? Minns mig klart och tydligt tala om för honom att är det en reseledare som går före dig hela semestern och visar dig varje steg du ska ta - så får du betala för en sådan resa hos Vingresor, jag anordnar inte sådana resor.....
Som sagt jag kan inte försörja mig på krönkor - men hoppas ni förstår lite vart jag vill komma!
Nu ska jag ta hand om mina tågluffare och jag lovar läsa fler krönikor av Linda Skugge!
Krönikan var publicerad i Montessori Tidningen Nr 1 2009 och har tidigare publicerats i bla Svenskt Näringsliv.
